Arno Gullberg - musikern, myterna, människan
Artikelnummer
9789186825997
Kategori
Biografi
Besättning
Bok
198,22 kr
Arno Gullbergs dotter Anna-Karin och KG Johansson doktorerade 2002, med bara några månaders mellanrum, på Musikhögskolan i Piteå. Anna-Karin skrev om musiksmak hos musikstuderande och andra studerandegrupper, medan KG undersökte hur rockmusiker bär sig åt för att gehörsmässigt lära in nya låtar. Samarbetet ledde med tiden till en helt ny form av musikutbildning, BoomTown i Borlänge, där band som till exempel Sabaton har vässat sina idéer.
Eftersom det långa samarbetet handlade om rock och även jazz inom utbildning, särskilt högre musikutbildning, var det naturligt att Arno skulle både diskuteras och själv vara med i samtalen. Arno Gullberg kan ha varit den förste som började undervisa i jazz, eller ”gehörsspel” som ämnet kallades, inom högre musikutbildning åtminstone i Norden – på Framnäs Folkhögskola utanför Piteå, 1971. För den som tänker djupare på vad den undervisningen innebar dyker snabbt många problem upp: Vad betyder ”gehörsspel” egentligen? Hur går det till att undervisa i jazzmusik? Vad är ”improvisation”, och måste den förmågan vara medfödd eller kan den läras? Hur mycket resurser finns det på en utbildning som till nittiofem procent bevarar det ”klassiska” musikarvet, och hur ser lärarna på den sidan på nymodigheterna?
Ännu mer intressant blir det om vi tänker på att Arno inte alls ville undervisa. Han var musikant in i märgen – han ville spela, men redan på sextiotalet kom rockmusiken, som innebar att jazzmusiker fick färre speltillfällen.
Anna-Karin och KG bestämde sig till slut för att skriva en bok om Arno. Berättelsen om Arno Gullbergs liv speglar vad som hände med jazzmusiken när rockmusiken tog över, den visar något om hur svensk musikutbildning förändrades när både jazz och rock kom på schemat – och den innehåller både myterna om musikern och ett nära porträtt av människan.
Eftersom det långa samarbetet handlade om rock och även jazz inom utbildning, särskilt högre musikutbildning, var det naturligt att Arno skulle både diskuteras och själv vara med i samtalen. Arno Gullberg kan ha varit den förste som började undervisa i jazz, eller ”gehörsspel” som ämnet kallades, inom högre musikutbildning åtminstone i Norden – på Framnäs Folkhögskola utanför Piteå, 1971. För den som tänker djupare på vad den undervisningen innebar dyker snabbt många problem upp: Vad betyder ”gehörsspel” egentligen? Hur går det till att undervisa i jazzmusik? Vad är ”improvisation”, och måste den förmågan vara medfödd eller kan den läras? Hur mycket resurser finns det på en utbildning som till nittiofem procent bevarar det ”klassiska” musikarvet, och hur ser lärarna på den sidan på nymodigheterna?
Ännu mer intressant blir det om vi tänker på att Arno inte alls ville undervisa. Han var musikant in i märgen – han ville spela, men redan på sextiotalet kom rockmusiken, som innebar att jazzmusiker fick färre speltillfällen.
Anna-Karin och KG bestämde sig till slut för att skriva en bok om Arno. Berättelsen om Arno Gullbergs liv speglar vad som hände med jazzmusiken när rockmusiken tog över, den visar något om hur svensk musikutbildning förändrades när både jazz och rock kom på schemat – och den innehåller både myterna om musikern och ett nära porträtt av människan.