Johannespassionen - Gammalkyrklig tradition

Passionsmusik i egentlig mening är musik till evangelisternas berättelser om Jesu lidande. Redan kyrkofadern Augustinus (d. 430) omtalar, att man i Stilla Veckan föredrog dessa "på ett högtidligt sätt", Matteuspassionen (Matt 26- 27) på Palmsöndagen, Markuspassionen (Mark 14-15) på tisdagen, Lukas-passionen (Luk 22- 23) på onsdagen och Johannespassionen på Långfredagen.
Senare blev det vanligt att fördela de olika rollerna i texten på olika personer. Kristi ord sjöngs av en bas, långsamt och högtidligt, den berättande texten sjöngs av en tenor i ett mellanläge och i normalt tempo, och översteprästernas och judarnas ord sjöngs av en kör i högt läge med "hård och klagande stäm-ma."
Texten sjungs på enkla och lättfattliga melodier, som inte vill dra uppmärksamheten till sig själva utan vill framhäva texten i dess egen intensiva dramatik. Musiken är här Ordets ödmjuka tjänare. Den är av samma typ som de melodier vi använder i vår högmässa vid salutationen ("Herren vare med er"), kyrko-bönen, lovsägelsen ("Upplyft era hjärtan") m. m. Endast Kristi ord får ibland en något rikare melodi, vilket understryker hans särställning.
Evangelisten Johannes skildrar Jesu lidande med levande åskådlighet men likväl med upphöjd ro. Detta senare är särskilt anmärkningsvärt. Johannes var ju med ända till slutet på Golgata, men ändå låter han sina egna överväldigande upplevelser träda tillbaka i sin berättelse och framställer det som - även för oss - var det väsentliga och avgörande.
Råd till lyssnaren: Bli alldeles stilla och glöm allt omkring dig, även dem som i dag berättar vad som skedde. Låt inga världsliga tankar komma emellan dig och de händelser, som här framställs för dig.